Poss poss
Sara ringde nån dag i veckan, alltid lika kul att prata med henne:D Hursomhelst är det ganska roligt att varje gång någon av svenskarna ringer blir alla (alltså de franska vännerna;P) helt till sig: sch sch! Nu pratar hon svenska igen hihihi^^
Och när man pratat klart avslutas samtalet ofta med ett: puss puss. Tiphaine blev helt överlycklig när hon förstod vad jag sa den här gången:
-det betyder bisous bisous eller hur? (jag lärde henne ordet puss tidigare i veckan, som alltså heter bisous på franska)
-haha jo, svarade jag, det gör det.
-Det är ju riktigt gulligt, det ska vi börja säga i stället från och med nu!
Nu är det med andra ord Puss puss som gäller när vi säger hejdå till varandra, väldigt gulligt tycker jag, eller det låter mer som poss poss när de säger det. Men som ni säkert redan förstått är det ingen idé att försöka gorma med deras uttal -it's a mission impossible.
Annat "spännande" som hänt i veckan är att jag nästan blev inlåst i matsalen i torsdags kväll. Det var såhär att middagen i torsdags var framflyttad till 18.30 (i vanliga fall äter vi kl.19.00) vilket jag inte hade hört, de hade tydligen sagt det under någon middag tidigare i veckan men jag hade såklart inte lyssnat, hursomhelst har jag step (fitnesspass) på torsdagar mellan 17.45-19.00 och brukar knalla ned till matsalen direkt efter att jag är klar där. Skillnaden från alla andra torsdagar var att den här gången var ingen annan där, det var låst och kolsvart. Jag förstod ingenting och knackade som en besatt på dörren, även fast jag förstod att det inte var någon där som skulle kunna komma och öppna (är man hungrig så är man och hoppet är det sista som lämnar, eller hur haha.) Men sedan kom Alexia, en annan tjej från internatet och hon såg lika förvirrad ut som jag. Vi gick då upp till internatet där de frågade var vi hade hållit hus någonstans och vi blev rädda att vi inte alls skulle få någon mat, för som Les surveillants ("övervakarna") sa: om man inte bryr sig om att passa tider får man skylla sig själv! Efter många om och men lät de oss gå ner i matsalen för att se om det fanns någon kvar som kunde ge oss nåt att äta, alla hade såklart redan hunnit hem, men till vår glädje hade matpersonalen varit så gulliga och gjort i ordning och lämnat två brickor med mat åt oss! Tack säger jag bara! Jag vet inte vad jag hade gjort om jag blivit utan mat:P Jag och Alexia fick alltså sitta själva i matsalen och äta vår måltid, vilket faktiskt var ganska skönt utan allt oljud som det är i vanliga fall. När vi hade ätit klart gick vi bort med disken och medan vi gjorde det kom tanten som varje kväll släcker och låsar skolans utrymmen, och släckte och låste matsalen. Som tur var hann vi springa och banka på dörren innan hon hann gå därifrån!:P pjoff* Det hade inte varit så roligt att sitta inlåst där hela natten, eller det kanske vi inte hade behövt ändå, "övervakarna" hade väl upptäckt att vi var borta så småningom kan jag tänka, när de går sin vanliga "godnattrunda" på internatet t.ex;P
Poss poss
Och när man pratat klart avslutas samtalet ofta med ett: puss puss. Tiphaine blev helt överlycklig när hon förstod vad jag sa den här gången:
-det betyder bisous bisous eller hur? (jag lärde henne ordet puss tidigare i veckan, som alltså heter bisous på franska)
-haha jo, svarade jag, det gör det.
-Det är ju riktigt gulligt, det ska vi börja säga i stället från och med nu!
Nu är det med andra ord Puss puss som gäller när vi säger hejdå till varandra, väldigt gulligt tycker jag, eller det låter mer som poss poss när de säger det. Men som ni säkert redan förstått är det ingen idé att försöka gorma med deras uttal -it's a mission impossible.
Annat "spännande" som hänt i veckan är att jag nästan blev inlåst i matsalen i torsdags kväll. Det var såhär att middagen i torsdags var framflyttad till 18.30 (i vanliga fall äter vi kl.19.00) vilket jag inte hade hört, de hade tydligen sagt det under någon middag tidigare i veckan men jag hade såklart inte lyssnat, hursomhelst har jag step (fitnesspass) på torsdagar mellan 17.45-19.00 och brukar knalla ned till matsalen direkt efter att jag är klar där. Skillnaden från alla andra torsdagar var att den här gången var ingen annan där, det var låst och kolsvart. Jag förstod ingenting och knackade som en besatt på dörren, även fast jag förstod att det inte var någon där som skulle kunna komma och öppna (är man hungrig så är man och hoppet är det sista som lämnar, eller hur haha.) Men sedan kom Alexia, en annan tjej från internatet och hon såg lika förvirrad ut som jag. Vi gick då upp till internatet där de frågade var vi hade hållit hus någonstans och vi blev rädda att vi inte alls skulle få någon mat, för som Les surveillants ("övervakarna") sa: om man inte bryr sig om att passa tider får man skylla sig själv! Efter många om och men lät de oss gå ner i matsalen för att se om det fanns någon kvar som kunde ge oss nåt att äta, alla hade såklart redan hunnit hem, men till vår glädje hade matpersonalen varit så gulliga och gjort i ordning och lämnat två brickor med mat åt oss! Tack säger jag bara! Jag vet inte vad jag hade gjort om jag blivit utan mat:P Jag och Alexia fick alltså sitta själva i matsalen och äta vår måltid, vilket faktiskt var ganska skönt utan allt oljud som det är i vanliga fall. När vi hade ätit klart gick vi bort med disken och medan vi gjorde det kom tanten som varje kväll släcker och låsar skolans utrymmen, och släckte och låste matsalen. Som tur var hann vi springa och banka på dörren innan hon hann gå därifrån!:P pjoff* Det hade inte varit så roligt att sitta inlåst där hela natten, eller det kanske vi inte hade behövt ändå, "övervakarna" hade väl upptäckt att vi var borta så småningom kan jag tänka, när de går sin vanliga "godnattrunda" på internatet t.ex;P
Poss poss
Kommentarer
Trackback
